Jansson, Tove
Laddning av bildfilen
Photograph information
Foto: Per Olov Jansson
Biografiska uppgifter
Tove Jansson (1914–2001) växte upp i ett konstnärshem i Helsingfors som äldsta barn till skulptören Viktor Jansson och tecknaren och illustratören Signe Hammarsten Jansson från Sverige. Somrarna tillbringade familjen på Pellinge i Borgå. I den självbiografiska boken Bildhuggarens dotter ger hon en inblick i den borgerligt bohemiska, på en gång trygga och äventyrliga barndomsmiljö som betytt så mycket för hennes författarskap.
Att också Tove skulle bli konstnär var klart från början. Hon slutade skolan som femtonåring och utbildade sig till bildkonstnär och illustratör i Stockholm, Helsingfors och Paris. Hon gjorde studieresor i Europa och deltog i utställningar. Hon började tidigt också skriva, men fortsatte med bildkonsten parallellt med författarskapet. Först var det mest en lek att skriva, har hon sagt, men småningom blev det lika viktigt att skriva som att måla. I muminböckerna utvecklade hon till fulländning samspelet mellan text och bild.
Den första muminboken, Småtrollen och den stora översvämningen utkom 1945. Hon skrev den några år tidigare, som en motvikt till krigets mörker och tristess. Hon tog sin lilla arga signaturfigur från skämtteckningarna i Garm och gjorde honom till huvudperson. Muminböckerna fortsatte med ytterligare åtta volymer, från Kometjakten (senare utg. som Kometen kommer) till Sent i november, plus de tre bilderböckerna Hur gick det sen?, Vem ska trösta knyttet? och Den farliga resan. I Småtrollen berättas hur muminmamman och mumintrollet söker efter den försvunna pappan, och hur de efter faror och strapatser återförenas med honom och finner en paradisisk dal. Kring familjen i dalen, vars självklara mittpunkt är muminmamman, samlas småningom en hel del andra invånare: Snorkfröken och Sniff, Snusmumriken och Lilla My, filifjonkor, hatifnattar och hemuler – alla med sin egenart och speciella livshållning.
Trollkarlens hatt blev det egentliga genombrottet för Tove Jansson som barnboksförfattare. Den översattes snabbt till engelska och banade väg för muminböckernas internationella spridning. 1953 kontaktades Tove Jansson av Associated Press och hennes tecknade serie Mumintrollet publicerades i engelska Evening News och i ett tjugotal andra länder. Hon samarbetade med sin bror Lars Jansson som småningom övertog serietecknandet.
Muminböckerna har vid det här laget översatts till 43 språk, förutom till de flesta europeiska, bland annat till japanska, koreanska och kinesiska. Muminböckerna har dramatiserats för olika medier: teater, opera, film, radio och TV. Den japanska animerade TV-serien som omfattar över hundra avsnitt har medfört en förnyad popularitet för mumin ända sedan början av 90-talet.
Efter Sent i november övergick Tove Jansson till att skriva vuxenböcker, främst noveller men även romaner, hörspel och pjäser. En av hennes egna favoriter var Sommarboken, om flickan Sophia och hennes farmor; en annan var den som hon och Tuulikki Pietilä gjorde tillsammans, Anteckningar från en ö, en kärleksförklaring till den lilla ön Klovharun där de tillbringade över tjugo somrar.
Tove Jansson har tilldelats talrika pris och hedersbetygelser, både i Finland och utomlands. /Källa: Schildts Förlag
Att också Tove skulle bli konstnär var klart från början. Hon slutade skolan som femtonåring och utbildade sig till bildkonstnär och illustratör i Stockholm, Helsingfors och Paris. Hon gjorde studieresor i Europa och deltog i utställningar. Hon började tidigt också skriva, men fortsatte med bildkonsten parallellt med författarskapet. Först var det mest en lek att skriva, har hon sagt, men småningom blev det lika viktigt att skriva som att måla. I muminböckerna utvecklade hon till fulländning samspelet mellan text och bild.
Den första muminboken, Småtrollen och den stora översvämningen utkom 1945. Hon skrev den några år tidigare, som en motvikt till krigets mörker och tristess. Hon tog sin lilla arga signaturfigur från skämtteckningarna i Garm och gjorde honom till huvudperson. Muminböckerna fortsatte med ytterligare åtta volymer, från Kometjakten (senare utg. som Kometen kommer) till Sent i november, plus de tre bilderböckerna Hur gick det sen?, Vem ska trösta knyttet? och Den farliga resan. I Småtrollen berättas hur muminmamman och mumintrollet söker efter den försvunna pappan, och hur de efter faror och strapatser återförenas med honom och finner en paradisisk dal. Kring familjen i dalen, vars självklara mittpunkt är muminmamman, samlas småningom en hel del andra invånare: Snorkfröken och Sniff, Snusmumriken och Lilla My, filifjonkor, hatifnattar och hemuler – alla med sin egenart och speciella livshållning.
Trollkarlens hatt blev det egentliga genombrottet för Tove Jansson som barnboksförfattare. Den översattes snabbt till engelska och banade väg för muminböckernas internationella spridning. 1953 kontaktades Tove Jansson av Associated Press och hennes tecknade serie Mumintrollet publicerades i engelska Evening News och i ett tjugotal andra länder. Hon samarbetade med sin bror Lars Jansson som småningom övertog serietecknandet.
Muminböckerna har vid det här laget översatts till 43 språk, förutom till de flesta europeiska, bland annat till japanska, koreanska och kinesiska. Muminböckerna har dramatiserats för olika medier: teater, opera, film, radio och TV. Den japanska animerade TV-serien som omfattar över hundra avsnitt har medfört en förnyad popularitet för mumin ända sedan början av 90-talet.
Efter Sent i november övergick Tove Jansson till att skriva vuxenböcker, främst noveller men även romaner, hörspel och pjäser. En av hennes egna favoriter var Sommarboken, om flickan Sophia och hennes farmor; en annan var den som hon och Tuulikki Pietilä gjorde tillsammans, Anteckningar från en ö, en kärleksförklaring till den lilla ön Klovharun där de tillbringade över tjugo somrar.
Tove Jansson har tilldelats talrika pris och hedersbetygelser, både i Finland och utomlands. /Källa: Schildts Förlag
Mera uppgifter om författarens verk
Skådespel och hörspel:
Troll i kulisserna (1958)
Orm i salongen (1974)
Hemulen som älskade tystnad (1974-1975)
Gymnastiklärarens död (1976), käännös Death of a Gym Teacher (1977, käänt. Diana Webster)
Fönstret (1976)
Kvinnan som lånade minnen (1977)
Troll i kulisserna (1958)
Orm i salongen (1974)
Hemulen som älskade tystnad (1974-1975)
Gymnastiklärarens död (1976), käännös Death of a Gym Teacher (1977, käänt. Diana Webster)
Fönstret (1976)
Kvinnan som lånade minnen (1977)
Textutdrag
Långt därifrån framåt morgonen heslöt sig Mårran för att ge sig av. Ön under henne var svart och genomskinlig med ett skarpt bogspröt av is som pekade rakt söderut. Strandens sandbotten gled undan. Hon samlade sina mörka kjolar som hängde omkring henne som bladen på en vissnad ros, de öppnade sig och prasslade, de lyfte sig som vingar och så började Mårrans långsamma färd över havet.
Uppåt flög kjolarna, utåt och nedåt som simtag i den frusna luften. vattnet vek undan i skrämda knottrade vågor och så flöt Mårran framåt och vidare i gryningen med en svans av snörök i kölvattnet. Hon såg ut som en stor vacklande läderlapp mot horisonten, det gick långsamt och tungt, men det gick. Hon hade tid. Hon hade ingenting annat än tid.
Familjen seglade ända till morgonen och hela nästa dag och så blev det natt igen och fortfarande satt pappan till rors och väntade på att få se sin fyr. Men natten var lika blå och inga fyrljus blinkade vid horisonten.
Kursen är riktig, sa pappan. Jag vet att jag är rätt inställd. Med denhär vinden borde vi vara framme vid midnatt och vi horde ha sett fyrljuset redan i skymningen.
Kanske nån skurk har släckt den, föreslog Lilla My.
Tror du man släcker en fyr, sa pappan. Om nånting är säkert så är det att fyren brinner. Det finns vissa saker som är absoluta, till exempel havsströmmar och årstider och att solen går upp om mornarna. Och att fyrarna brinner.
Den kommer väl så småningom, sa mamman. Hennes huvud var fullt av små funderingar som inte fick plats. Måtte den brinna, tänkte hon. Han är så glad. Måtte det nu bara finnas en fyr därute och inte en fluglort - det är alldeles omöjligt att fara hem igen ... efter en så stilig avfård ... Det finns också stora snäckor i rosa men de vita är mycket vackra mot svart jord. jag undrar om rosen kommer att ta sig därute ...
Pst! Jag hör nånting, sa lilla My framme i fören. Håll klaffen ett tag för nu händer det saker.
De lyfte nosarna och stirrade in i natten. Sakta, sakta kom ljudet av årtag emot dem. Den främmande båten närmade sig långsamt, nu gled den ut ur sitt mörker. Den var liten och grå, roddaren vilade på årorna och såg på dem utan förvåning. Han verkade mycket ostädad och mycket lugn. Ljuset fångades i hans stora blå ögon, de var genomskinliga som vatten. Han hade metspön i stäven.
Nappar det såhär på natten? frågade pappan.
Fiskaren drog upp ena axeln och tittade förbi dem. Han ville inte prata.
Ska det inte finnas en ö med en stor fyr nånstans här i närheten, fortsatte pappan. Varför brinner den inte? Vi borde ha sett fyrljuset för länge sen.
Fiskaren gled förbi i sin båt. De kunde knappt höra honom när han äntligen svarade: Man vet inte så noga ... Far hem igen. Ni har kommit för långt bort ...
Nu var han försvunnen bakom dem. De lyssnade efter årtag men natten var tyst.
Var han inte lite underlig, sa pappan osäkert.
Han var m y c k e t underlig, försäkrade lilla My. Råddig i bollen.
Mamman suckade och försökte räta ut benen. Men det är ju de flesta vi känner, sa hon. Mer eller mindre.
Vinden var borta. Pappan satt kapprak vid rodret med lyftad nos. Nu, sa han. jag känner att vi är där. Vi går in i lä under ön. Men jag kan inte begripa varför fyren är släckt.
Pappan och havet (1965)
Månsken
En gång i april var det fullmåne och is över hela havet. Sophia vaknade och mindes att de hade kommit tillbaka till ön och att hon hade en egen säng därför att hennes mamma var död. Det brann fortfarande i spiseln och elden fladdrade i taket där stövlarna hängde på tork. Hon steg ner på golvet som var mycket kallt och tittade ut genorn fönstret.
Isen var svart och mitt i isen såg hon den öppna spisluckan och elden som brann, två spisluckor alldeles nära varandra. I det andra fönstret brann eldarna inne i jorden och genom det tredje fönstret såg hon hela rummets dubbla spegling, koffertar och kistor och lådor med gapande lock, de var fyllda av mossa och snö och torrt gräs, allting var öppet och hade en botten av kolsvart skugga. Hon såg två barn ute på berget och tvärs igenom dem växte rönnen. Himlen var mörkblå bakom dem.
Hon lade sig i sin säng och tittade på elden som dansade i taket, under tiden kom ön närmare stugan. Den kom närmare och närmare. De sov vid en strandäng med snöfläckar över täcket och under dem mörknade isen och började glida, helt sakta öppnade sig en båtränna i golvet och alla deras kappsäckar flöt ut i mångatan. Varje kappsäck var öppen och full av mörker och mossa och den kom aldrig mer tillbaka.
Sophia sträckte ut handen och drog sin farmor i flätan, mycket försiktigt. Farmorn vaknade genast. Hördu, viskade Sophia. Jag såg två brasor i fönstret. Varför är det två brasor och inte en?
Farmorn tänkte efter och svarade: Det är för att vi har dubbelfönster.
Om en stund frågade Sophia: Är du säker på att dörren är stängd?
Den är öppen, svarade hennes farmor. Den är alltid öppen, du kan sova alldeles lugnt.
Sophia rullade in sig i täcket. Hon lät hela ön flyta ut på isen och vidare fram till horisonten. Just innan hon somnade gick pappan upp och lade in mera ved i spiseln.
(Sommarboken, 1972)
Familjen seglade ända till morgonen och hela nästa dag och så blev det natt igen och fortfarande satt pappan till rors och väntade på att få se sin fyr. Men natten var lika blå och inga fyrljus blinkade vid horisonten.
Kursen är riktig, sa pappan. Jag vet att jag är rätt inställd. Med denhär vinden borde vi vara framme vid midnatt och vi horde ha sett fyrljuset redan i skymningen.
Kanske nån skurk har släckt den, föreslog Lilla My.
Tror du man släcker en fyr, sa pappan. Om nånting är säkert så är det att fyren brinner. Det finns vissa saker som är absoluta, till exempel havsströmmar och årstider och att solen går upp om mornarna. Och att fyrarna brinner.
Den kommer väl så småningom, sa mamman. Hennes huvud var fullt av små funderingar som inte fick plats. Måtte den brinna, tänkte hon. Han är så glad. Måtte det nu bara finnas en fyr därute och inte en fluglort - det är alldeles omöjligt att fara hem igen ... efter en så stilig avfård ... Det finns också stora snäckor i rosa men de vita är mycket vackra mot svart jord. jag undrar om rosen kommer att ta sig därute ...
Pst! Jag hör nånting, sa lilla My framme i fören. Håll klaffen ett tag för nu händer det saker.
De lyfte nosarna och stirrade in i natten. Sakta, sakta kom ljudet av årtag emot dem. Den främmande båten närmade sig långsamt, nu gled den ut ur sitt mörker. Den var liten och grå, roddaren vilade på årorna och såg på dem utan förvåning. Han verkade mycket ostädad och mycket lugn. Ljuset fångades i hans stora blå ögon, de var genomskinliga som vatten. Han hade metspön i stäven.
Nappar det såhär på natten? frågade pappan.
Fiskaren drog upp ena axeln och tittade förbi dem. Han ville inte prata.
Ska det inte finnas en ö med en stor fyr nånstans här i närheten, fortsatte pappan. Varför brinner den inte? Vi borde ha sett fyrljuset för länge sen.
Fiskaren gled förbi i sin båt. De kunde knappt höra honom när han äntligen svarade: Man vet inte så noga ... Far hem igen. Ni har kommit för långt bort ...
Nu var han försvunnen bakom dem. De lyssnade efter årtag men natten var tyst.
Var han inte lite underlig, sa pappan osäkert.
Han var m y c k e t underlig, försäkrade lilla My. Råddig i bollen.
Mamman suckade och försökte räta ut benen. Men det är ju de flesta vi känner, sa hon. Mer eller mindre.
Vinden var borta. Pappan satt kapprak vid rodret med lyftad nos. Nu, sa han. jag känner att vi är där. Vi går in i lä under ön. Men jag kan inte begripa varför fyren är släckt.
Pappan och havet (1965)
Månsken
En gång i april var det fullmåne och is över hela havet. Sophia vaknade och mindes att de hade kommit tillbaka till ön och att hon hade en egen säng därför att hennes mamma var död. Det brann fortfarande i spiseln och elden fladdrade i taket där stövlarna hängde på tork. Hon steg ner på golvet som var mycket kallt och tittade ut genorn fönstret.
Isen var svart och mitt i isen såg hon den öppna spisluckan och elden som brann, två spisluckor alldeles nära varandra. I det andra fönstret brann eldarna inne i jorden och genom det tredje fönstret såg hon hela rummets dubbla spegling, koffertar och kistor och lådor med gapande lock, de var fyllda av mossa och snö och torrt gräs, allting var öppet och hade en botten av kolsvart skugga. Hon såg två barn ute på berget och tvärs igenom dem växte rönnen. Himlen var mörkblå bakom dem.
Hon lade sig i sin säng och tittade på elden som dansade i taket, under tiden kom ön närmare stugan. Den kom närmare och närmare. De sov vid en strandäng med snöfläckar över täcket och under dem mörknade isen och började glida, helt sakta öppnade sig en båtränna i golvet och alla deras kappsäckar flöt ut i mångatan. Varje kappsäck var öppen och full av mörker och mossa och den kom aldrig mer tillbaka.
Sophia sträckte ut handen och drog sin farmor i flätan, mycket försiktigt. Farmorn vaknade genast. Hördu, viskade Sophia. Jag såg två brasor i fönstret. Varför är det två brasor och inte en?
Farmorn tänkte efter och svarade: Det är för att vi har dubbelfönster.
Om en stund frågade Sophia: Är du säker på att dörren är stängd?
Den är öppen, svarade hennes farmor. Den är alltid öppen, du kan sova alldeles lugnt.
Sophia rullade in sig i täcket. Hon lät hela ön flyta ut på isen och vidare fram till horisonten. Just innan hon somnade gick pappan upp och lade in mera ved i spiseln.
(Sommarboken, 1972)
Litterära videoklipp
Källor och hänvisningar
Suomalainen satu. 1, Kehittäjiä ja kehityslinjoja. Toim. Kaarina Kolu. BTJ, 2010.
Suomalaisia lasten- ja nuortenkirjailijoita. I. Suomen kirjastoseura, 1972.
Suomalaisia lasten- ja nuortenkirjailijoita. II. Suomen kirjastoseura, 1975.
Författare & illustratörer för barn och ungdom, del 4. Bibliotekstjänst, 1999.
Barn- och ungdomsförfattare i Finland. III. Finlands biblioteksförening, 1983.
77 svenskspråkiga barnboksförfattare. Stockholm : Rabén & Sjögren, 1989.
Kuva/bild: Per Olov Jansson