Tervo, Jari

föräldrar:
Alpo Kalevi Tervo och Ritva Ellen Tervo

jobb:
journalist vid Ilta-Sanomat 1984-95, författare 1995- studier:
Hum.kand.(Helsingfors universitet) 1983, Sanoma Oy:s redaktörsutbildning 1982-83

litterära priser:
Kalevi Jäntti-priset 1993

Rovaniemi stads konstpris 1993
Suuri Suomalainen Kirjakerhos pris 1994 och 1999
Uudet kirjat -kerhos pris 1995
Finlandiapriset kandidat 1995, 1999 och 2004
Runeberspriset kandidat 1997
Akademiska bokhandelns Skugg-Finlandia 2000
Årets ledtråd 2000
Bokuggla-priset 2000
Venla-pris 2003

Smaksaker:

Oförglömliga konstupplevelser:
Orson Welles: Pahan kosketus
Malcolm Lowry: Under vulkanen

Fiktiv person som jag kunde identifiera mig med:
Pluto

En kär plats:
hemmet

En fascinerande historisk person:
Lasse Liemola

Saker och ting som irriterar:
skidning

Textutdrag

Då reser jag mig från min mans sida, kastar skrattande mylla i hans hår och tvättar bort den, vi kramar varann darrande av glädje över att aldrig mer behöva skiljas, jag börjar söka utmed gångarna och när jag finner mitt barnbarn sluter jag honom i min famn, tar hans hand och låter honom aldrig mer gå vilse. Hans ögon är två små himlar. Han trodde inte att han skulle bli kallad till denna dag, men nåden gäller alla, nåden är en vind som av Guds lungor blåses genom den mörka rymden och tänder den till liv. Alla andas Helig Ande som är vårt brinnande blod. Blodet är låga och blomma.

- Den unge mannen ber mig släppa hans handled.
- Det är lite svårt när jag ska svänga.'
- Å, förlåt.
- Ingen orsak.
- Det luktade läder så jag tänkte på häst och vagn.
- Det är så många kurvor här. Det var bara därför.
- Jag brukade hålla om pappas handled när han körde.
- Jaha.
- Häst alltså.
- Min dotter riden
- Har ni redan en dotter?
- Femton.
- Herrejösses.
- År alltså. Femton år.
- Det var ju fint
- Och pojken är sex.
Jag ser att vi redan kommit nära kvarteret där min dotter bor.

Jag hör bilens underrede skrapa i marken vid alla gupp på vägen till min dotters hus. Den unge mannen måste lämna bilen längre bort, för det är fullt med bilar på gården.
Han hjälper mig ut och städer mig när vi går upp på gårdsplanen. Den unge mannen säger att vid den här tiden brukar löven ha slagit ut här i norr också. Jag säger att löven leker sammanboende i björkarna. Han säger att han minns att löven i norr inte får bo kvar länge i träden. Men han har aldrig tyckt att det är särskilt sorgligt att se löven falla. Att man fäller gamla vackra träd har han som vuxen börjat förarga sig över.
När vi går uppför trapporna märker jag hur trött jag är. Den unge mannen hjälper mig ner i närmaste fåtölj i vardagsrummet. Jag tar av mig hatten och rättar till mitt tunna hår. Pannan är svettig. Min dotter kikar ut från köket, jag ber om ett glas vatten.
Några begravningsgäster kommer ut från köket och hälsar. Jag hör inte riktigt vad de heter. De som inte presenterar sig ser bekanta ut, men jag minns inte många namn. Folk talade starkare förr, rösten måste höras i hela storstugan.
Vattnet är blaskigt. Jag ställer glaset på bordskanten. Charlotta håller på och dukar och frågar om jag vill ha mera. Jag vill ha en konjak. Ska det bli supa av nu, mommo? Charlotta ler ynkligt ä mig. Hon öppnar barskåpet i bokhyllan och häller upp konjak. Hon kommer ihåg att ta ett vanligt glas, jag avskyr att krångla i mig konjak ur de där avsmalnande.
Konjaken verkar som strömstötar. Jag tömmer långsamt glaset. Jag slappnar av där i fåtöljen, hör och ser, förstår vad som händer runt omkring, men det känns som om jag inte är delaktig i det.

Till de heligas samfund (Pyhiesi yhteyteen, 1995)

Översättning av Sixten Johansson

Källor och hänvisningar

Kotimaisia nykykertojia. Toim. Ritva Aarnio ja Ismo Loivamaa. BTJ Kirjastopalvelu, 1997.
Kotimaisia nykykertojia. 8 / Janna Kantola. Avain, 2010.

Vesa Sisättö ja Jukka Halme: Aapelista juoppohulluun : kotimaisia humoristeja 1. Avain, 2012.