"Så tar jag farväl av Ann Lindell. Jag ser henne en sista gång på S:t Persgatan där hon skyndar fram mot järnvägsövergången. Varningssignalen börjar ljuda, det rycker i bommarna. Hon ser sig om, går med hastiga steg mot rött. Jag stannar kvar. Som son till en järnvägare nonchalerar man inte det blinkande röda ljuset och de ilsket plingande signalerna.
Vår historia är över. Efter tio år och ett antal kriminalromanser. Ändå är jag nyfiken på vart hon är på väg.
Hon viker av till höger på promenadstråket längs järnvägen. Jag anar att hon är på väg till polishuset.
Ett godståg kommer dunkade på väg söderut. Jag räknar som vanligt vagnarna, ser på mobilens klocka som vore jag en banvakt. Eller en författare som gör en notering för en kommande roman. Men nej, det är slut.
Vi har båda åldrats. Hon med behag. Jag lite sliten och sur som en tjurig gammal snut i en polisroman.
Vår stad. Uppsala. Ekonomisk kris, arbetslöshet, segregation, ungdomar i Stenhagen och Gottsunda som eldar bilar och kastar sten mot polisen, privatiserade skolor och vårdcentraler. Min egen i Sävja, till exempel. Vad var det för fel på den? Ska den gå med vinst nu? Varför det?
De gamla slagorden låter lite fyrkantiga, lite pinsamt parodiska när jag formulerar dem tyst för mig själv, som om de inte gällde längre. Jag blir osäker. Nej, egentligen inte. De gamla orden äger fortfarande giltighet. Ann Lindell var aldrig riktigt intresserad av politik och samhälle på det viset.
Men hon får att göra, det är en sak som är säker. Själv gräver jag i jorden, delar perenner och sätter narcisser, medan jag funderar på något annat är tjuv och polis. Jag rotar i det förflutna, det är tid för det nu, min romanidé som jag idisslat i många år. Stannar upp vid magnolian, som redan anlagt sina knoppar för nästa vår, blir tveksam. Jag kanske ska inrikta mig på just nu, med en sällsam blandning av personligt och allmänt? Kärlek, klass, magnolior, möten, skrivande, allt huller om buller. En text som lockar och retar, såväl mig själv som läsaren.
Oavsett vad det blir: Jag har mer att berätta om vårt Uppsala och världen utanför."
Kjell Eriksson, 14 september 2009
Källor och hänvisningar