Bokens titel. Om boken utkommit under olika titlar, visas här den första titeln.
Regn
Typ
romaner
Klicka här om du vill veta mer om författaren och om författarens övriga verk.
Beskrivning
På ytan finns det få beröringspunkter mellan en klippmålare i ett forntida Afrika och en modern nordisk vatteningenjör. En författare som har dem i siktet väntar tills vinklarna möts och avfyrar då sin berättelse. Den handlar om torka, i konkret bemärkelse och på ett personligt plan, och om hur man gör regn efter bästa förmåga. Metoderna ligger som skikt över varandra, på samma sätt som klippmålningar har lagts över varandra allt sedan urtiden. Är det slutligen bushmän, bantu eller vatteningenjören som får regnet att falla?
När Ulla-Lena Lundberg nu återvänder till sitt älskade Afrika elektrifieras allt vad hon rör vid, på samma sätt som i hennes tidigare afrikanska roman Sand. Kulturer och tidsplan blandas, inne i sin högst moderna kulturkonflikt ter sig vår vatteningenjör Bengt hjälplösare än jägaren Brodd. Fast till slut möts deras berättelser på ett hisnande sätt. Bakom skallbenet på dem båda finns samma möjligheter. (Text från omslagsflik)
Ämnen och teman
Personer, aktörer
Konkreta platser för händelserna
Exakt tidpunkt
Originalspråk
Textutdrag
Av gammal vana fortsätter ögonen att se och öronen att höra, näsan vädrar regnskyn som nalkas och drar förbi medan han sitter inne i bergets skåra. Ögat ser dagrarna som mörknar mot kväll och örat hör kvällsfåglarnas rop och flykt innan de slår sig ner i natträden och tystnar. Och när natten släcker ljuset mörknar hans grotta och suddar ut honom för allt utom den egna tanken och den vädrande nosen. Sömnen förmörknar bedrövelsen men utplånar ingenting, för när han vaknar sipprar den ur honom som en gång hans num.
Han ligger i sin hyenastank och sörjer över att inte längre vara människa men ha en människas ögon. De ser att världen där ute för sig lugnt och utan brådska. Hon låter dagen skrida över sig i lugn takt, ger skuggan all tid den behöver för sin dagliga förflyttning. Tids nog når solen den stora målade bergväggen. Då rodnar de röda impalorna, då svävar de gula girafferna, då skrider de fram liksom dagen.
Allt sådant ger människans öga ett stort behag, men den som har en hyenas kropp sörjer och plågas. Örat är däremot mycket liknande hos människan och hyenan. Därför hör de båda samtidigt samma sak, samtidigt som impalans ben häftigt börjar klappra i bröstet. Det som är hyena pressar sig mot grottans vägg och försvinner i skrevans skugga, det som är människa ålar sig lite framåt så att han kan se ut genom grottans mynning utan att bli sedd.
Det som de hör är djurläten som han aldrig förr har hört, varken här eller på resa. Det är starka fula läten som driver allt levande framför sig, en klippspringare i fullt språng, skurrande pipande buschfåglar, rinnande ödlor. Djuren som kommer är mycket stora, marken våndas under dem och när de blir synliga är det inte djur som vi känner utan illasinnade andar från en värld som ingen människa vet något om.
Liksom alla andar har de drag som påminner om människor men alltför mycket som är olika. De är mycket större än människor och har stora elefantlemmar som hänger och dinglar. Under sig har de flodhästens fötter och apans långa armar svänger från axlarna. De har elandens tjocka nacke och buffeltjurens svarta hud. Ur stora breda mular kommer läten som inte tidigare har talats på jorden. På kroppen har de inristade ränder och valkar, och framför dem går ett moln av främmande stank.
Han ligger i sin hyenastank och sörjer över att inte längre vara människa men ha en människas ögon. De ser att världen där ute för sig lugnt och utan brådska. Hon låter dagen skrida över sig i lugn takt, ger skuggan all tid den behöver för sin dagliga förflyttning. Tids nog når solen den stora målade bergväggen. Då rodnar de röda impalorna, då svävar de gula girafferna, då skrider de fram liksom dagen.
Allt sådant ger människans öga ett stort behag, men den som har en hyenas kropp sörjer och plågas. Örat är däremot mycket liknande hos människan och hyenan. Därför hör de båda samtidigt samma sak, samtidigt som impalans ben häftigt börjar klappra i bröstet. Det som är hyena pressar sig mot grottans vägg och försvinner i skrevans skugga, det som är människa ålar sig lite framåt så att han kan se ut genom grottans mynning utan att bli sedd.
Det som de hör är djurläten som han aldrig förr har hört, varken här eller på resa. Det är starka fula läten som driver allt levande framför sig, en klippspringare i fullt språng, skurrande pipande buschfåglar, rinnande ödlor. Djuren som kommer är mycket stora, marken våndas under dem och när de blir synliga är det inte djur som vi känner utan illasinnade andar från en värld som ingen människa vet något om.
Liksom alla andar har de drag som påminner om människor men alltför mycket som är olika. De är mycket större än människor och har stora elefantlemmar som hänger och dinglar. Under sig har de flodhästens fötter och apans långa armar svänger från axlarna. De har elandens tjocka nacke och buffeltjurens svarta hud. Ur stora breda mular kommer läten som inte tidigare har talats på jorden. På kroppen har de inristade ränder och valkar, och framför dem går ett moln av främmande stank.
Uppgifter om originalutgåvan av verket samt den första översatta utgåvan på svenska och/eller finska. Här visas också uppgifter om eventuella nyöversättningar och ibland även uppgifter om översättningar till andra språk än finska och svenska.