Tidens gång i Backstugan

Tidens gång i Backstugan är Laxness första roman (1957) efter han fick Nobelpriset 1955. Den som läst hans tidigare verk, känner förstås igen honom även i det nya arbetet. Men där förnims också en atmosfär och en hållning, som röjer en viss omorientering hos författaren. Hans föregående romaner är inte sällan rätt bitskt samhällskritiska – inte bara då ämnet är rykande aktuellt som i Atomstationen (1948), utan också då det är hämtat från längesen svunna tider som i Islands klocka (1943-46) eller Gerpla (1952). Tidens gång i Backstugan har en mera avspänd ton, en lugnare rytm. Det rör sig, som bokens isländska titel antyder, om ett slags memoarer. Den Alvgrim som på äldre dar skriver ner sina minnen från uppväxtåren, är uppenbarligen ungefär jämnårig med Halldór Laxness och delar hans erfarenheter. Man får en charmerande och kulturhistoriskt intressant bild av sekelskiftets lilla Reykjavik, Islands blivande huvudstad. Alvgrims barndomshem Backstugan är med sina egensinnigt särpräglade människor en mötesplats för komik, godhet och livsvisdom – ett sannskyldigt koncentrat av Island sett med Laxness ögon. Och i den hemlighetsfulle sångaren Gardar Holms gestalt blottas något av konstnärskapets mysterier och vånda – ett levnadsöde som förefaller tecknat med smärtsam inlevelse.