Vårflöden

Klockan led redan mot två på natten, då han kom hem till sitt arbetsrum. Han skickade ut tjänaren, sedan denna tänt ljusen, sjönk ned i en länstol vid kakelugnen och dolde ansiktet i händerna.
Ännu aldrig hade han känt en sådan trötthet - både kroppslig och andlig. Hela kvällen hade han tillbragt med angenäma damer och bildade män. Några av de förra voro vackra, nästan alla män utmärkte sig genom intelligens och talanger, och själv konverserade han förträffligt, till och med blixtrande kvickt, men ännu aldrig hade detta taedium vitae, denna livsleda, varom redan de gamla romarna talade, med sådan omotståndlig kraft fått makt över honom och kväljt honom som nu. Hade han varit något yngre, skulla han ha gråtit av sorg, ledsnad, överretning. Nu fylldes hans själ av en tärande, brännande känsla, bitter som absint. Något efterhängset kyligt och vedervärdigt tungt omvärvde honom från alla sidor som en mörk höstnatt, och han visste ej, huru han skulle kunna lösgöra sig från detta mörker, denna bittra känsla. På sömn var inte att tänka: han visste, att han inte skulle kunna somna.
Han försjönk i grubblerier - långsamt, slappt och missmodigt.