Vid tinget

I gryningen en vintermorgon åkten den unge lagläsaren Olof Vilstadius, svept i en tjock päls, över den vida österbotniska slätten. Skjutskampen lunkade sävligt längs den igensnöade vägen, och körkarlen dåsade på kuskbocken. Mannen som satt bak i släden betraktade nästan sorgset den enformiga, med låg skog klädda slätten, som bredde ut sig omkring honom och som inte avbröts av den minsta ås eller backe. Det var allt så hjälplöst och tröstlöst, och det var väl också därför de tankar, som rörde sig inom honom, var nedstämda och glädjelösa.