Underbara kvinnor vid vatten

Vad Thomas gör när president Kennedy blir mördad har han ingen aning om. Han kommer att höra till dem som inte minns. Slutet av året 1963, vad hände då? November, november - - - nä. Det är tomt i huvudet. Jo, en sak. Det var den hösten de skaffade television. Om mordet hörde och såg han inte i teve: de tittade inte så mycket på teve ännu den här tiden och sårskilt inte på nyheter. Bella hade inte ro att sitta stilla i en fåtölj framför en TV-ruta. Men Jayne Mansfield såg de, hela familjen. Jayne Mansfield var på PR-turné och satt i en studio med svällande bröst i djup urringning och det var oförglömligt med anledning av bröstens storlek och det platinablonderade håret. Men Jayne Mansfield ville bevisa att hon var en seriös artist och ingen dum blondin som hon såg ut som och att hon inte hade sin blondhet och byst att tacka för sina framgångar i artistbranschen där enbart riktigt begåvning räknas. Som ett led i denna bevisföring hade Jayne Mansfield tagit med sig en violin. Violinen placerade hon ganska fint under hakan tätt intill den djupa urringningen så att man gott kunde koncentrera sig på bystskåran som var verkligen mörk och djup när man inte orkade höra på musiken längre som var Johan Sebastian Bach som Jayne Mansfield hade lärt sig spela på konservatorium där hon verkligen hade studerat. De hade en inkallad musikalisk expert där också för att ge sitt musikaliska omdöme om Jayne Mansfields musikspel. Han konstaterade objektivt att platinablondinen spelar violin inte så dåligt. Det var en ren och skär lögn hörde ju alla, experten förstäs också, men det hörde till showen att han skulle säga så förklarade Kajus. Mansfield spelade gräsligt, det kom man inte ifrån, inte heller Kajus och Bella och Thomas där de satt i soffan framför teven och lät sig underhållas hela familjen på en gång.
Och det var Tragiskt Att Se.
"Hon har ingen integritet", sa Kajus.
"Hon är heredd att göra vad som helst för att hålla sig kvar i strålkastarens sken", sa Kajus.
"Sälja sig." Och det lät på Kajus som att sälja sig var det värsta man kunde göra i hela världen. Och Bella nickade och höll med.
I TV-rutan frågade man Jayne Mansfield vad hon önskade sig mest av allt i hela världen.
"TO BE HAPPY" svarade Jayne Mansfield och bysten hoppade upp och ner. Happy: det sa hon att hon var just nu. Och skulle hon fortsätta vara i hundra år. Och log. Och det var tragiskt igen fast Kajus inte sa något men liksom underförstått i hela uppställningen med djup urringning, fiol och musikalisk expert med objektiva omdömen. Alla såg ju att det där var ingen lycklig och balanserad kvinnas leende. Bara lösögonfransarna var för långa och mörka för det.
"En lögn så god som alla andra", konstaterade Kajus och stängde av teven för i den här familjen tyckte man inte om dumma blondiner och Kajus satte på en god jazz-skiva i stället. Bella log igen och höll med för Kajus hade ju rätt.
Och ännu mer rätt skulle han få. Jayne Mansfield skulle nämligen inte vara något alls i hundra år. Hon skulle dö precis som president Kennedy, bara inte mördas men köra rakt in i bergväggen i bil i flera kilometers hastighet i timmen bara några år senare när bystdrottningarnas era definitivt var förbi och ingen skulle intressera sig för Monroe-kopior längre. Hon skulle rumla genom Europa på ännu en turné bara ett par månader före sin död, vild och hämningslös. Som ett levande bevis på att Kajus ord höll streck varenda stavelse. En lögn så god som alla andra; innan Poff Blaff eller hur det låter när en bil kör mot en bergvägg och exit Jayne Mansfield ur den här historien, historien överhuvudtaget.