Far och son

Trots folkmassan i ölserveringen var restaurangen nästan tom. Öldrickarna släpptes inte in. Vi hade inga andra grannar än serveringspersonalen.
Vi hörde sorlet utifrån, mycket avlägset.
Fönstret mellan oss och ungdomarna var tydligen tredubbelt ljudisolerande värmeglas. Jag kunde livligt föreställa mig någon tjugoåring därute, som närde planer på en litterär karriär och såg hur "kapitalisterna gottade sig innanför de skottsäkra rutorna".
- Jag behöver ett manus av dig i år, sa Alfred och började en ny kamp, med kräftorna.
- Alla författare kommer inte med böcker varje år. Det är en nackdel att verka alltför flitig och produktiv. Folk börjar misstänka att man slarvar med prosan, att man inte ägnar tillräcklig tid åt att skriva. Det verkar mödolöst. I ditt anletes svett skall du förtjäna ditt bröd.
- Det är en poäng, sa Alfred och sög i sig saften från en kräfta. Det är en poäng. Men problemet sitter inte där.
- Kan du då säga var problemet sitter?
- Ja, om du vill lyssna.
- Jag är så illa tvungen.
Han smackade. Han krafsade med kniven. Han drack.
- Jag minns att du har skrivit någonstans att sund självkritik är viktigare än andras omdömen, och att det tar ett år att skriva en bok, men bara en sekund att mörda den. Det är i och för sig sant. Eftersom du själv har varit recensent vet du bäst hur lätt det är att avrätta en bok, utan större hänsyn till att vederbörande författare ägnat all sin intelligens och kraft åt arbetet. Konsten är hårdare och mindre hänsynsfull än kapitalismen, som ändå har vissa spelregler.
Det var fräckt sagt, men kanske sant. Jag ville att Alfred skulle komma till saken. Jag började tänka på något annat. Trots att Koskenkorva har en något lägre alkoholhalt än andra brännvinssorter, är det starkt nog. Vi hade hällt i oss fem snapsar, kanske sex. En behagligt dåsig värme utbredde sig i min kropp. Jag tog en rökpaus eftersom jag saknade denna Alfreds ensriktade och överdrivna passion. 15 stycken kunde räcka för mig. Jag mådde bra, men det var lite långrandigt och snirklande, alltsammans.
Det bekymrade mig inte att Alfred ville ha en bok.
Han kunde inte tvinga mig att skriva, om jag inte ville det själv.
Det fanns så mycket annat i livet. Det var kanske slutet på våra kräftfester. Men jag fick räkna med att Alfreds hjärta stannade någon dag.
Mot en efterkommande teknokrat hade jag ingen lojalitet, vem det än kunde vara. Jag hade hört rykten om att professor Donald Stolt eventuellt var påtänkt. Mera därom senare.