Andalusiens grova salt

En dag sträcker jag mig efter H.C. Andersens Lustvandringar, resor i Europa i mitten av 1800-talet. Där möter jag Sankt Pankratius, stycket är till och med förstreckat i marginalen, av mig, för så där en tjugo år sedan. Var sitter människans minne?
"Högt uppe på klippan varifrån ett vattenfall brusar låg Taormina med sina marmorbrott", skriver sagoberättaren och resenären när han från fartygsdäcket följer Siciliens kustlinje. "Det var Bacchus glada stad, där Pankratius, aposteln Paulus lärjunge, störtade gudens staty i havet."
Det här gör mig förstås ännu mer konfunderad. Om Pacos San Pancracio är identisk med denne Pankratius, vars största merit tycks vara att han störtade vinguden i havet - varför skall just han vara barernas skyddshelgon?
- Inte bara barernas, säger min dotter. Har du inte sett honom hos slaktarn, grönsakshandlaren...?
Och hennes pojkvän tilläger:
- Hemma hos oss tänder mamma ljus åt honom för att jag ska få arbete.
Det är som sagt inte min starka sida, det där med helgonen.
Nu minns jag för resten den gången Pacos mostrar besökte en nyöppnad helgedom, en grotta var det visst, och deras häpnad när de lyfte blicken mot helgonens bild:
- Det är ju farfar!
Jo, man hade hittat tavlan i någon bodega och tyckt att den kunde passa...