Det franska testamentet

Det betraktades som en litterär sensation i Frankrike då hösten 1995 en så gottsom okänd 38-årig ryss, som endast bott åtta år i landet fick först Goncourtpriset och kort därefter Medicispriset för romanen Det franska testamentet. Förklaringen till allt detta finns inte bara att söka i det sensationella kring författarens person, utan i lika hög grad i den märkvärdiga romanen. Det är en storartad familjekrönika, besläktad med exempelvis Lampedusas Leoparden och Pasternaks Doktor Zjivago. Dess huvudpersoner är författarens alter ego Aljosja och hans mormor Charlotte, fransyskan som kom att bli kvar i Ryssland under revolution, krig, fattigdom och terror. Inom sig bevarade hon det franska arvet som ett slags hemlig tillflykt undan den ryska tillvarons djävulskap, och hon lyckades föra detta franska testamente vidare till sitt barnbarn. Romanen blir på så vis också ett svepande panorama över vårt sekel från det förra sekelskiftet fram till Brezjnevepokens sovjetiska 70-tal.