Godnatt treans spårvagn

Nu ser jag alltsammans så svidande tydligt. Hur pojken och hans vita björn en morgon bara går åt olika håll, långt bort från varandra, och hur den vuxna mannen en kväll på nytt skymtar sin stig till mötesplatsen. Den är bara ett kort ögonblick, stigen och hela skogen, och den lovar heller aldrig mer. Men jag ser bilen som rusar emot oss, och vet till slut vad jag vill ha; för allt jag begär Agneta, är att få ta din hand och leda dej längs stigen. In i det innersta, det jag aldrig tidigare vågat.
Det är inte märkligare än så. Sirenerna tystnar, och jag återhör suset från min förtrollade skog; förstår att en liten pojke och hans vän alltid, vad som än händer, har rätt att leka där. Förstår att du och jag. Gläntan är synlig för den som vill, om än dold av buskar och tid. Den är det finaste jag har, en öppen viskning: Agneta. Agneta.
Och ett av träden kallar speciellt tydligt på mej, utan att nånsin byta ton. Efter att ha nått fram lutar jag huvudet mot stammen, koncentrerar mej ännu mer, och ser treans spårvagn rulla förbi. Dess nos är vänligt nyfiken och gul, och jag vinkar men önskar den här gången inte godnatt. Vi ses igen, säger jag istället, jag tror du hör mej nu. Samtidigt gör måsen en ny dykning. Kattungen vaknar, och kryper upp i min famn. Ingenting är som jag trodde, men allt är på riktigt.
Här klär vi av oss vår ensamhet.

(maj 1997-december 1999)