I vilket skede kom snön och i vilket den hårda köld som vinterkriget har blivit så känt för? Jag minns en okänd snöig gård och högt skyfflade drivor mellan huvudbyggnaden, gårdsbyggnaden och ladugården, men det är en allmän bild av den gård som tog emot oss och berättar ingenting alls om tidpunkten. Av någon anledning tycker jag mig se den här gården liksom uppifrån, som ett slags stiliserad målning, på vilken vi barn, mig själv inberäknad, står i förkortat perspektiv med hängande vantar utan att egentligen kunna företa oss någonting i den främmande omgivningen. Vi är tre. Utom mig och min syster står där också en Koivistokusin, som i allmänhet brukade besöka oss bara om somrarna i sällskap med sina föräldrar. Då gjorde vi utfärder tillsammans till fina sandstränder, där inte ens småttingar behöver vara rädda för bråddjup, lamatamten bars till bilen och placerades i en korgstol på stranden, vi hade vägkost med och de vuxna hade gott om tid. Nu känns det konstigt att plötsligt träffas så här som om man ramlat ner bland drivorna och vi måste nästan bli bekanta på nytt, för vi har aldrig upplevat varandras allvarliga sida förut. Koivistofaster har kommit för att lämna sin dotter i trygghet hos oss i Hiitola och själv har hon haft för avsikt att återvända, men det var inte längre möjligt. Därför har också de beslutit att i sällskap med fammo och lamatanten följa med oss hit till denna by, Jyvävaara. Till byn hör bara tre gårdar och i en av dem har man för oss upplåtit en gårdsbyggnad om stugkök och kammare. Ur något fack i mitt medvetande kryper en föreställning om att husbonden på gården är en av pappas gamla kamrater från värnpliktstiden och att den här tillflykten har ordnats för oss på denna grund.

Uppgifter om originalutgåvan av verket samt den första översatta utgåvan på svenska och/eller finska. Här visas också uppgifter om eventuella nyöversättningar och ibland även uppgifter om översättningar till andra språk än finska och svenska.