Käre vän

På kvällen stannade Visa kvar på sin arbetsplats, trots att han inte hade sagt något om saken hemma på morgonen. Företaget var hans eget. Till verksamhetsområdet hörde närmast industriell produktion samt affärer av skilda slag. Han tog upp diktafonen från bordet, gick fram till det höga hörnfönstret, och medan han blickade mot parken på andra sidan gatan dikterade han en länge förberedd öppningsmening.

"Promemoria 1-1. Efter år av ensamhet, hårt arbete, stora pengar, smuggling, olagliga ekonomiska transaktioner, hemlighetsmakerier, efter att enbart ha haft manliga vänner, och efter att själv varit utsatt och utsatt andra för utpressning, efter ett eller två mord, vilka jag inte är riktigt klar över och inte vill bli det heller eftersom jag inte deltog i själva utförandet utan fungerade som strateg, flyttade jag tillbaka till Tuuli och barnen. De vet ingenting om mitt hemliga liv, och de kommer aldrig att få veta något. Jag har bytt verksamhet ett par gånger för barnens skull; mångsidigt begåvad som jag är, lite kantig till min natur men en godhjärtad far, en far som är en tillgång eftersom han kan visa något om de egna möjligheterna att lyckas på livets stora tävlingsarena. Den här punkten måste ändras senare. Och för Tuuli är jag en man i medelålderseller manlighetskris, jag vet inte vilken, som tillfålligt förirrat sig ut i världen men som slutligen återvänt hem. Till dessa roller ska jag hålla mig i fortsättningen.
Jag ska aldrig mera överge Tuuli, nu när vi hittat tillbaka till varandra efter allt som hänt. Fast glanstiden har vi förstås bakom oss bägge två. Båda vet vi redan nu, vilka drömmar som aldrig kommer att förverkligas, och vilkas förverkligande i gengäld bara är en prestationsfråga. Att vara vuxen, är att vara medveten om sina gåvors och krafters uppenbara begränsningar. Jag kommer aldrig att bli verkligt rik eller en höjdare. De avgörande tillfällena för att kunna göra en sådan karriär har jag passerat och nu gäller det att fortsätta sitt liv på den väg man slagit in på. Vetskapen om detta slår inte ner tvärt och häftigt utan sakta och definitivt, inte för att man går miste om en massa pengar, utan för att man hela tiden vill spela med högre insatser och i snabbare tempo. Det är själva spelet som lockar, det börjar spela med spelaren, och spelaren njuter av det. Jag skulle njuta om det spelade med mig allt snabbare och snabbare, i det oändliga, till döds. Pengar och makt i sig är inte det väsentliga, utan det viktiga är att det alltid öppnas nya möjligheter, så att man varje gång får starta på ny tt på en annan nivå. Bästa medicinen mot död och försvagning är att ge hjärnan nog med sysselsättning.
Trots att vi båda, Tuuli och jag, är begåvade och har stort behov av att förverkliga oss, så är det ändå ett och annat som saknas. Våra förmågor som skulle hjälpa oss att komma loss ligger inneslutna liksom i en flaska, som inte går att korka upp. Och kanske var det därför som vi emellanåt rök ihop, som om det skulle varit den andres fel att man inte fick ut nog ur sig själv. Men vissa delar av sin begåvning utnyttjar man ju aldrig, såvida man inte är överbegåvad, fast då går man ju å andra sidan miste om något annat. När jag insåg vad jag egentligen hade hållit på med de senaste åren, ville jag så fort som möjligt flytta hem igen, till min hustru och mina barn, jag ville ha ett liv med rikare och ljusare minnen. Och fast jag har mycket kvar att göra, mycket, och därigenom skaffa mig fler fiender än jag redan har samt vänner som jag försätter i skuld av rent taktiska skäl, så kommer det ändå inte att vara det viktigaste. När verkligheten blev uppenbar för mig, in såg jag meningen med mitt liv. Men vari denna mening består kan jag inte säga, och den är heller inte till för att förklaras eller förstås.
När jag nu börjat skymta mitt livs slutsträcka, känns det som om barnen är det mest intressanta och spännande, för det enda jag har kvar är ju barnen. Livet är fortfarande en gåta för dem själva, och inte heller jag kan se några tydliga linjer. Att låta sina egna barn utsättas för det tjechovska skarpsinnet är outhärdligt. Tjechov sårade människorna genom att genomskåda deras livslögner, även om han gjorde det med sympati och med medkänsla. Så kan man inte göra mot sina egna barn. Precis som barnen själva, tror också jag att deras liv är viktigare än mitt eget, deras gåvor fler än mina och deras framtid rikare än min.
Ja, nu har vi varandra igen, trots allt, och mina barn fick jag också tillbaka."