Bokens titel. Om boken utkommit under olika titlar, visas här den första titeln.
Kamrater
Samtida recension
Läs en samtida recension ur Resonerande bokkatalogen. Obs! Recensionerna kan innehålla spoilers, dvs. information som avslöjar intrigen.
Typ
romaner
Klicka här om du vill veta mer om författaren och om författarens övriga verk.
Olika pärmbilder visas stora om du pekar eller klickar på den lilla bilden.
Beskrivning
Toivo Pekkanen fortsätter i denna volym sin berättelse om Pekka, ynglingen vars livsutvekcling är identisk med hans egen. Vid handlingens början är han ensam i ett hastigt växande fabrikssamhälle vid havet, med sin svidande saknad efter Maija. Men han spiller inte många ord på den saken. Möten med den döda Maijas föräldrar ges i en knapp, för Pekkanen typisk formulering: ”Maija nämndes inte alls, hon hade ju redan nått sin tunga vandrings mål, varför det var onödigt att blande in henne i det som angick de levande - - -”.
Kamrater är dock inte en bok om ensamhet. Den handlar om gemenskapen mellan Pekka och den unge vagabonden Pietola. Pekka ser och iakttar allt i det sjudande myllret omkring honom: konflikter, motsättningar, allt som alstrar spänning i det nya. Och han följer Pietola, som är full av djärva initiativ, penninghungrig och orädd, - »en vind som inte kan vara stilla»–.
Pekkanens sakligt berättande stil är välgörande fri från patos men tränger djupt genom sin äkthet. Som miljöskildrare når han högt. Ibland bryter starkt dramatiskt liv fram ur strävheten, som i den ypperliga skildringen av smugglarnas färd över isarna kring Hogland. Karghet och bunden värme är den pekkanenska realismens särmärke, i dess tecken når han längst, blir ynglingens utvecklingshistoria giltig. Och i konsekvens härmed låter förf. Pekka i slutet av boken endast saktmodigt konstatera att han i all stillhet vuxit kamraten över huvudet. Det blir hans vinst av kamratskapet, de brokiga uppleversernas facit.
(Baksidestext, Söderströms 1956)
Kamrater är dock inte en bok om ensamhet. Den handlar om gemenskapen mellan Pekka och den unge vagabonden Pietola. Pekka ser och iakttar allt i det sjudande myllret omkring honom: konflikter, motsättningar, allt som alstrar spänning i det nya. Och han följer Pietola, som är full av djärva initiativ, penninghungrig och orädd, - »en vind som inte kan vara stilla»–.
Pekkanens sakligt berättande stil är välgörande fri från patos men tränger djupt genom sin äkthet. Som miljöskildrare når han högt. Ibland bryter starkt dramatiskt liv fram ur strävheten, som i den ypperliga skildringen av smugglarnas färd över isarna kring Hogland. Karghet och bunden värme är den pekkanenska realismens särmärke, i dess tecken når han längst, blir ynglingens utvecklingshistoria giltig. Och i konsekvens härmed låter förf. Pekka i slutet av boken endast saktmodigt konstatera att han i all stillhet vuxit kamraten över huvudet. Det blir hans vinst av kamratskapet, de brokiga uppleversernas facit.
(Baksidestext, Söderströms 1956)
Ämnen och teman
Huvudpersoner
Platser för händelserna
Konkreta platser för händelserna
Ämnesordskedjor
Originalspråk
Uppgifter om originalutgåvan av verket samt den första översatta utgåvan på svenska och/eller finska. Här visas också uppgifter om eventuella nyöversättningar och ibland även uppgifter om översättningar till andra språk än finska och svenska.
utgivningar
Namn
Första publikation
ja
Utgivningstid
Sidantal
260