Rönnholm, Bror

Bror Rönnholm (f.1949 i Korsholm) är bosatt i Åbo och är sedan 1979 knuten till Åbo Underrättelser som kulturredaktör. Under årens lopp har han blivit en av Svenskfinlands tongivande kritiker, hans överblick och kunskaper är svåröverträffade. Under 1970-talet medverkade han med dikter i en rad antologier, en av dem, Röster, vägar (1972), var en milstolpe i österbottniskt litterärt liv.

Annat skrivande, medverkan i tidskrifter och litteraturvetenskapliga verk kom kanske i vägen för hans lyriska debut som kom 1990 med samlingen En värld reducerad. Titlarna på diktsamlingarna – de har hunnit bli fem – avslöjar nästan alltid en koppling till olika resonemang kring språket, dess begränsningar och möjligheter. Samtidigt är rummet en lika viktig storhet, i samlingen Falla samman (1998) finns två avdelningar som utspelar sig i olika slags rumslighet. Den ena är en – ställvis bedrägligt idyllisk – skildring av en sommarstugetillvaro, i den andra sitter diktjaget instängd i en hiss.

I de senare böckerna (en av dem riktar sig speciellt till barnläsare) har dikterna rört sig i en ystrare riktning men också fått en ny skärpa. Den beror på kombinationen av allvar och en ibland ganska svart humor. Den nyaste samlingen innehåller sex avdelningar kortprosa. Där tillåts språket åstadkomma små och stora jordskred som möblerar om ordentligt på alla betydelseplan. Man skrattar – och blir lite skraj. Människor, musik, litteratur och natur, ger inspiration, har Bror Rönnholm sagt i en intervju. 2003 stod han som redaktör för en antologi finlandssvenska dikter med musikmotiv, Och skogen blir en orgel.

Läscentrum

---

Född 1949 i Korsholm, bor i Åbo

Studier
Fil. mag. från Åbo Akademi (litteraturvetenskap, historia, etnologi)

Bror Rönnholm (f. 1949) är filosofie magister, kulturredaktör och litteraturkritiker. Han började som allmän reporter på Åbo Underrättelser 1979 och 1982 utsågs han till tidningens kulturredaktör. Rönnholm var även en av grundarna av Författarnas Andelslag 1973. Han debuterade som författare 1990 med diktsamlingen En värld reducerad och har sedan dess utkommit med ytterligare tre diktsamlingar. Rönnholm erhöll J.O. Tallqvists minnestipendium 1994 och belönades av Svenska Kulturfonden 2007 och Svenska Litteratursällskapet 2008. /Källa: Schildts Förlag

Mera uppgifter om författarens verk

Ordsnickarglädje. En diktantologi av ordsnickarne. (tillsammmans med Monica Haga, Curt Ulfstedt) (Författarnas andelslag, 1973)

Redaktör för antologin: Och skogen blir en orgel. Finlandssvenska dikter om musik (Schildt, 2003)

Textutdrag

Åttitalsprassel

Ungdomsårens affischer
rullar obönhörligen
ned från väggarna
Prasslar i nattliga timmar
Ytan befrias till nya
metaforiska möjligheter
en frånvaro
att luta sig tungt mot

Tåg norrut

Fältens buskar som en
hälsning från förfäderna
i dimman stiger de fram
moltyst bligande på tåget
som likgiltigt
Det är kvinnan som skapar rötter,
säger du, mannen bara flyttar
från kvinna till kvinna
och visst är det nånting oroande
med dessa tåg; alltför
självklart hävdar de
sin rätt vid den drömmande
landsbygdsstationen
mötets vibrerande plåga
och efteråt: frånvaron
konkretiserad: denna
väsnande stumhet
Sommaren står sig likafullt,
tänker jag, just som löven
började gulna. Det var
strax hitom Parkano
och passagerarna tålamod
hade nyss blivit gränlöst
Tre av ossa steg av
och upplöstes i skogen

Vintern började klockan ett, en tisdag

1.
Efter den första snön
blir hösten aldrig sig lik

och du sugs in i årstiden
som en efterlängtad; erövrar
med ett rop och absorberas
tills hela ditt jag finns samlat
i en springande punkt
Och du springer
Och du sjunker
ned mot den botten där varje
ny avstamp stämplar sitt
hemlighetsfulla tecken
Att bära med sig
Att forma och formas kring

(till min dotter)

2.
Nej, efter den första snön
blir hösten
aldrig sig lik

och du står i årstiden
likt en omött på perrong
andedräkten ett upprört stoft
kring din trötthet; dansande
som bosset i höladan
du som barn... alldeles nyss
Väskan plötsligt så tung
sjunker till dina fötter
som en trofast gammal hund

(till min far)

Ur En värld reducerad

På en rostig spik
hänger dröm, minne och bild
Världen var din
vintern var ren
solen lyste inifrån

Bilden förvandlar då
till nu; bilden är
ständigt nu men stum
Drömmen styr tiden
ordnar rummet
Blindheten kom
som en verklighet

Beröringen öppnar
en tredje bild
delar sig
till identitet
en synlighet
momentan
och bortom språket

På fjällflyktens femte dag
tar du rast vid foten av en klippa
stillnar som en myrstack
när hösten går i stå
Som en insikt
växer haren ur marken
betraktar dig lugnt och undrande
Länge sitter ni så
märkligt förbundna
och allt du i dagar försökt
få grepp om
faller på plats
med en kraft som lyfter
också denna stenbundna högplatå
i samtidigt
och mångtydig klarhet

Utan brådska häktar du av dig
ryggsäcken, vecklar ut vingarna
och lyfter som en suck
som en rockvideo
som reklam för
sportskor och lättöl
tänker du, känner dig
stolt och löjlig
Men vingarna bär
och just som landskapet
förtätas till mjukhet
när minnena fram
och en stad
växer upp över stupet

Sikta skärvor
lägga till rätta
till varo i ram
i dimma och dagar
att genomkorsa sig
mot ett landskap
öppet som ett schakt
stängt som en spegel

Sikta skärvor
fall ur ram
ditt mitt ansikte
på flytande glas
Ett dukat bord höjer sig
ur svarta vattnet
tända ljus fyllda glas
gäster ansiktslösa
som stenväggar
Sikta skärvor
falla ur ram

Ur Spegel på glänt

Källor och hänvisningar

Ett stycke finlandssvensk litteraturhistoria (Sahlgrens, 2001)