Barnvagn i överhastighet

I haikun spelar årstiderna traditionellt en vik­tig roll. Valtialas bok rör sig i tid från augusti till augusti, men den linjen bryts emellanåt upp av att olika minnen från andra tider och ställen dyker upp. På samma sätt bryts emellanåt rytmen i dik­terna. Både naturen med sina solar och månar, och haiku-formerna är här mindre förutsägbara än de vill låtsas om.
Robin Valtialas haikudikter alltså både håller sig till formen och bryter den. Det är kortdikter, ofta med en överraskande vändning nånstans – ibland på den sista raden, ibland på de två som följer på den första. Det viktiga är ändå den bild Valtiala med ett par korta penselstreck målar fram, ofta omedelbar och högst personlig: »min döda mamma / vid stranden strax innan jag / ska lära ut verb». Ibland kan dikten kräva viss lokal­kännedom för att öppna sig. Men alla som någon­sin besökt Hagalund väster om Helsingfors på hösten eller vintern känner genast igen sig när de läser: »längst fram i dimman / anar jag början på det Hagalundgrå». Tanken dikten förmedlar, och detta är poängen: den berömda trädgårdsstadsde­len är största delen av året något helt annat.
Barnvagn i överhastighet är Robin Valtiala som bäst: rolig och sekundsnabbt mitt i prick: »vid första vindpust / faller all snön av / och man ser be­rusningen». Man behöver inte ha läst Valtiala förr för att ha glädje av följande haiku, men glädjen blir inte mindre för den som gjort det: »före söm­nen språk / i alla färger som jag / tänker studera».

(Schildts & Söderströms)