Argbiggan

Hon tillhörde ingen.
Hon hade inget eget namn, och ingen skulle kunnat säga var hon höll hus under den långa, kalla vintern eller vad hon livnärde sig av. Hon kördes bort från de varma stugorna av gårdshundarna som var lika svultna som hon, men som i känslan att höra till gården kände sig starka och överlägsna. När hon visade sig på gatan, driven av hunger eller det instinktiva behovet av sällskap, kastade barnen sten och käppar på henne, och de vuxna skickade glada och retfullt gälla visslingar efter henne. Utom sig av förfäran flög hon från den ena sidan till den andra, stötande emot människor och allt som kom i hennes väg tills hon nådde utkanten av byn, där hon glömde sig djupast inne i den stora trädgården på en särskild plats hon hade funnit. Där slickade hon sina sår och skråmor, och där samlade hon i ensamheten ihop sin rädsla och sitt raseri.