Den vita vinthunden

Den första dagen när jag går runt viken
är det is över nästan hela vattenytan.

Här och där små öppningar, mörka
hål i det söndervittrande grågula täcket.

Gräsänder måsar knipor rusar omkring, yra
av solen och värmen och av alla mänskor

som är ute och matar dem. Snön nästan smulten,
här och där krympande, sotiga högar, skräpigt,

tujorna bruna, brutna, plastpåsar slängda
här och där, villorna förfallna.

Jag har gått här och burit
i det oändliga har jag

burits, som vattnet
bär mig, som det håller

min kropp, som min kropp
håller vattnet, håller

mig, där jag går runt
den oändliga viken, lycklig

som en gammal skumögd hund som

ännu en vår

för första gången

varit och simmat


***

Ingen väljer att bli oförvillad.
Så envis som jag var

fanns det alltid någonstans att fly.
Egentligen hade jag redan länge

gått på en spång över farliga vatten.
Allt är enahanda och jag går på spången.

Där når jag slutet.
Jag är död och gråter

men förstår långsamt
att också jag måste dö

för att få glömma. I muren
syns då en öppning. Ett litet hopp

och jag stiger ut i ljuset,
bort från de smutsiga vattnen

och den långa enformiga
promenaden. Jag går

upp från stranden och
mina fotsulor känner gräset

de vet att de snart skall komma
till ett fuktigt ställe med mossa

och jag tänker i drömmen,
för jag vet att jag drömmer,

på de förborgade skikt som döljer och löser
själens försummade, slumrande minnen