Katrina

Det ligger en betagande friskhet över Sally Salminens Katrina, boken som 1936, alltså för fyrtio år sedan, vann första pris i en stor nordisk romanpristävling. Tidningarna visste berätta att den skrivits av en ung åländska som arbetade som hembiträde i New York – hur det sedan gick låter som en saga: Boken blev en av alla tiders största succéer, översattes till 2l (!) språk och blev inom några år läst och älskad över hela världen. Sally Salminen gifte sig med en dansk konstnär, bosatte sig i Danmark och blev författarinna på heltid. Ingen av hennes följande böcker har fått erkännande och spridning som Katrina, men att hon var en allvarligt syftande författare torde ingen som stiftat bekantskap med hennes senare produktion vilja bestrida. Men Karina var lyckokastet, i sin omedelbarhet ett spontant uttryck för en ovanlig berättarförmåga. Den unga Sally levde ensam och isolerad bland främlingar i den främmande storstaden; hon återskapade sin åländska hemby med dess människor och bygemenskap i sitt stora epos om den starka och okuvliga Katrina. När man läser boken på nytt förstår man det: detta är en roman som i skildringen av människor och miljö och i själva livssynen äger den allmängiltighet som är kännetecknet för en klassiker – en levande klassiker.