Flamingofjädern

Min berättelse måste uppenbarligen börja med det ögonblick då jag i skymningen den där ovädersdagen kom ut på min veranda och från den branta sluttningen nedanför hörde ljudet av vilt springande steg, nästan omedelbart följt av amangtakwenas' jublande stridsrop: "Mattalahta buka!" - "Äntligen dödar vi!"
Året var 1948, dagen den tolfte juli, klockslaget halv sex på eftermiddagen och platsen mitt eget hem, som ligger högt uppe på en sluttning i de grå bergen bakom byn St. Joseph's på Godahoppsuddens halvö. Klara dagar har jag en strålande utsikt österut över buktens blå vatten mot den punkt där de fjärran purpurfärgade Hottentots-Holland Mountains makar det häpnadsväckande Cpae Hangklip ut i havet så beslutsamt att udden - trogen sitt namn, "Den hängande klippan" - tungt lutar sig fram över sin egen bas för att dystert stirra ner i Indiska oceanens vatten, som fnyser trött långt nedanför. Men när jag den kvällen kom ut på verandan kunde jag inte se något annat än byns matt glimmande ljus. Dagen var nästan förbi, och dessutom hade det våldsamma ovädret kvävt det svaga dagsljus som i vanliga fall finns kvar vid den tiden på dygnet. Det blåste så hårt att jag måste slå igen dörren snabbt bakom mig. Jag tyckte att ropet och ljudet av de där vilt springande stegen fortfarande genljöd i mina öron, trots vindens tjut.