Mormor och marsken
Samtida recension
Resonerande bokkatalogen gavs ut av Statens biblioteksbyrå mellan åren 1923-1961 och av Skolstyrelsens biblioteksbyrå mellan åren 1962-1988. Den delades ut som bilaga till Svenskbygden. Tidningen innehöll korta recensioner av ny, svenskspråkig litteratur och användes som hjälpmedel vid bibliotekens bokval.
Recension i Resonerande bokkatalog
Upphovsman
Utkommit i nummer
3/1964
Recension
Den sista delen av trilogin om mormor och Mannerheim formar sig till en epilog. Sjukdom och åldrande börjar prägla de båda huvudpersonerna och berättelsen ebbar så småningom ut. Det anekdotiska har tagit överhand över det episka. Hos marsken dyker gamla minnen upp, han sysslar ju ärven med sina memoarer och de dramatiska öden i vilka han tar en så aktiv och ofta avgörande del endast skymtar i bakgrunden. Mormor är av många skäl mera gripbar. Det finns i hennes natur mycken primitivitet, djupsinnig är hon minst av allt, och de hårda slag ödet utdelar lämnar henne på något sätt oberörd. Distans och främlingskap har de båda huvudpersonerna gemensamt. Mannerheim i sin egenskap av ensam aristokrat och mormor därför att hon är bärare av ett tidigare samhälles enkla och handfasta hantverkaretos.
Rintala är en tendentiös författare, därom har allmänheten blivit upplyst i samband med polemiken kring boken ”Sissiluutnantti”. Tendensen i trilogin är emellertid av ett slag som inte hör stöta någon. Den är närmast en appell för mänsklighet och förnuft och inte minst därför är krönikan om Mormor och Marsken förtjänt av att få många läsare.
Rintala är en tendentiös författare, därom har allmänheten blivit upplyst i samband med polemiken kring boken ”Sissiluutnantti”. Tendensen i trilogin är emellertid av ett slag som inte hör stöta någon. Den är närmast en appell för mänsklighet och förnuft och inte minst därför är krönikan om Mormor och Marsken förtjänt av att få många läsare.