Anden i silverkannan

Den ande som bodde i Brandenburgarens silversaker var ett komplicerat väsen, både grym och älskvärd, ful och fantasifull, den kunde visa både ädelmod och förslagenhet och frammana både katastrofer och drömmar. Däri var den ett med sin tid; den kanske helt enkelt var sin tid, borgerlighetens högsommar i Göteborg kring mitten av det både handlingskraftiga och drömska 1800-talet. Det var den tid då koleran och fromleriet tog sitt struptag på den livskraftiga staden; den förra farsotens anlopp var häftigare, men den andra behöll sitt grepp längre. Det var den tid då polisfiskalen Alexander Basthion härjade bland små och stora bovar och skrämda familjemedlemmar, i båda miljöerna med samma frejdigt goda uppsåt. Visst var det en barsk herre, och visst var det sant att han alltefter som åren gick visslade alltmera sällan - hans enda sätt att meddela sina barn hur innerligt han var fästad vid dem. Men en dag, då anden i silverkannan bara levde ett flämtande liv, hittade han en gammal grå rock, som hans fru många år tidigare lagat med röd tråd "för att det skulle verka litet muntrare", och då hittade han också vägen tillbaka till sig själv.