Falkman, Charlotta

Charlotta Falkman
f. 18.3. 1795 i Södermanland, Sverige
d. 24.5. 1882 i Helsingfors

Charlotta Falkman tillhör de tidiga, lite bortglömda kvinnliga författarna på 1800-talet som bidrog till att utveckla romangenren i Finland. Hon utgav fyra romaner åren 1847–1864 och hade dessförinnan debuterat med berättelser i tidningen Saima. Därtill gav hon språklektioner och var verksam som sömmerska. I likhet med andra kvinnliga författare i tiden skapade Falkman i sina verk ett nytt borgerligt kvinnoideal, kvinnan som självförsakande hustru och mor men i kraft av sin bildning. Romanernas handling utspelar sig i familje- och sällskapslivet, där de karaktärer som uppfyller idealen kontrasteras mot mindre lyckade, varnande exempel. Berättelserna åskådliggör också kvinnornas svåra villkor, fast utan att dessa problematiseras öppet. Falkman utgav romanerna Leonna. En skildring ur lifvet (1854) och Frimurarens fosterson (1864) som ibland uppmärksammats också som tidig Helsingforsskildring. Därtill har hon påvisats vara författare även till de tidigare utkomna En prestgård i N–d (1847) och Nyårsafton (1848).