Kommentar till ett stjärnfall

– Nn!
En stjärna som föll.
Rymden står full av stjärnor som man kans se och ha glädje av så fort det mörknat, så fort mörkret faller över vägen. Man uppskattar, man kan tala med dem – de sjunga och när man blir gammal hör man deras sång. En del äro röda. Venus, himlavalvets synderska, höjer sig i röda skyar och ser ut som om hon rodnade. Andra lysa som bitar av blank mässing, och barn tro, att de äro knapparna i vår herres ämbetsrock eller i hans söndagskostym. Och så finns vita stjärnor, de lyckligas, och de äro vackrast och farligast: de lysa och bränna med sin eld och sitt ljus. De stanna över människornas hus minst två gånger om året – och så naturligtvis vid stora tilldragelser i landet; och de åro de enda stjärnor, en tid, som lämnat så många barnsliga drömmar bakom sig ännu böjer knä inför, tillber och trycker mot sitt bröst.
Men här föll en hög stjärna ut ur sommarens höga rymd och den föll likt många andra på kungens höga födelsedag. Den föll och föll genom tidningsspalterna och fastnade till slut på sin rätta plats, där den blev hängande under en tid. Den hette Vasatrissan.