Midsommardansen

Alltsedan den kom ut i oktober 1964 har Hannu Salamas roman stått i centrum för en våldsam sedlighetsdebatt. Ändå är "Midsommardansen" en allt annat än lättsinnig bok. Snarare bör man läsa den som en moralitet, som en berättelse om det absurt fåfängliga i människornas önskningar och strävanden och om den yrande festglädjens ihålighet.
Upptakten är trevande, inringande: personerna presenteras i korta glimtar och stycken ur deras förflutna drar förbi medan festen tar sin början och stämningen - och spänningarna - laddas upp. Intermezzona inträffar först strövis: en eldsvådeunge, en kapsejsad motorbåt, så allt tätare i en virvel av hångel och brännvin, kärleksuppgörelser och slagsmål tills den ljusa nordiska sommarnatten framstår som ett slags kokande häxdans, en berusad och berusande kollektiv orgie.
Det är en roman med utomordentlig intensitet, där episoderna följer på varandra och övergår i varandra i en ständigt stegrad rytm, med en energisk drive som piskar handlingen framåt och sopar läsaren med sig. De objektivt, torrt, tonlöst sakligt skildrade episoderna smälter efterhand samman till en fantastisk vision av en nordisk häxnatt där livsberusningen och döden ingått en sällsam och farligt lockande förening.
Hannu Salama, född 1938, har arbetat som ritare i Tammerfors och studerat bredvid innan han 23 år gammal kastade allt annat överbord för att bli författare. Han debuterade 1961 och har hittills utgivit fyra böcker. De har alla fått fin kritik, men det stora genombrott kom med "Midsommardansen".

(Baksidestext, Bonniers 1965)