Man bygger ett hus

Men Herbert Folkeson kunde aldrig glömma att brodern, Folke, hade gått bort. Det var just detta: att han gått bort. Egentligen tänkte han sig inte begreppet död, med allt som föregick och omgav detsamma, sjukdom, läkare, avtynande, den sista intensiva kampen för att vidmakthålla livsgnistan, och sedan döden, döden och begravningen, blommorna, prästen, de sörjande. Då han rannsakade sig själv, vilket han ofta gjorde, på ett opersonligt sätt - som om han såg sig själv utifrån - fann han att han inte kände något av den omedelbara smästa man vanligen föreställer sig måste uppstå efter en brors död; han hade inte känt någon den första tiden, han kände ingen nu tre år efteråt - de två bröderna hade levt för långt ifrån varandra, och med allt för olika intressen, för att han skulle kunna känna sorg. Nej, det var själva försvinnadets faktum, en människas upphörande i tiden och rummet, som liksom hypnotiserat honom, och som han fortfarande inte kunde komma ifrån: det var som om brodern hade lämnat ett tomt hål efter sig, ett ingenting, som han alltjämt stirrade in i, lika förvirrat som den första tiden, som sög till sig hans medvetande, splittrade det, upphävde det nästan, och upplöste hans tankar i ett obestämt famlande i ett mörkt, begrepplöst ickevara. Det kom honom ofta att tänka på att det funnits miljoner och åter miljoner människor som inte heller voro längre. [...]