Den sjunde fredsvåren

Bara ett drygt år har gått sedan 1949 när flera av husen i byn tömdes – vid de samordnade arresteringar när mellan 21.000 och 80.000 människor (siffrorna är fortfarande osäkra) deporterades österut, anklagade som motståndare till sovjetmakten och jordbrukets kollektivisering. ”Normerna, kvoterna och plikterna”, de centralt fastlagda tvångsleveranserna in natura som infördes efter kriget, skärps allt mer – och den hårdhänta sammanslagningen av jordbruken till kolchoser har kommit igång på allvar. Det är ännu två år innan Stalin avlider.
Här, i ett Estland i en plågsam omvandling, lever det nyfikna barnet i Luiks roman – en roman som med sina precisa tidsbilder också berör en annan historiskt ömtålig punkt, de gerillastrider som ännu 1952 fördes främst i södra Estland. ”Skogsbröderna” (officiellt ”banditerna”) höll sig ännu dolda i maskerade bunkrar i skogarna, välförsedda med vapen och ammunition från kvarlämnade ryska förråd. Bönderna hjälpte dem med mat – och gav dem i hemlighet möjlighet att vila ut i föräldrahemmen. De skymtar här, som hotfulla skuggor inne i mörkret – ett hemlighetsfullt inslag i den märkliga värld Luiks alter ego gradvis upptäcker. (Del av baksidestext)