Cumulus

Cumulus

Han var missnöjd med augusti, med den månad som han alltid av någon orsak väntade sig mest av. Början av månaden var regnig. Först när månen stod i ny kom de genomskinliga, höga, blå dagarna.
Från den öppna bangården löpte järnvägen fram längs ett pass som sprängts i berget. Ovanför horisonten, vid passets mynning i norr, hade bildats en hög pelare av cumulusmoln. Det såg konstigt ut; molnet såg ut att ha kilat in sig mellan de skrovliga, schaktade bergväggarna, som om det vågat sig farligt långt ned och tagits till fånga av stenbrottet.
Han betraktade molnet. Han tyckte sig se en mörk punkt på dess veckade sluttning. Luften kring honom liksom tunnades ut, han blev yr, han fick svårt att andas. Känslan förbyttes inom kort till en förnimmelse av lätthet, fläcken på molnets veck rörde sig, fick en trådlik svans och var borta, likt en tillfållig störning på näthinnan som försvinner ur synfältet. Han kände sig mera fri än på länge, han förflyttade sig bakåt i tiden utan att upptäcka när och var - bara ett känsloläge, en kvarleva av en situation, ett ögonblick eller ett helt livsskede.
Han tänkte att man från molnets rand kanhända skulle kunna blicka långt in i hösten.
På gatan möttes han av kvinnor som bar på grönsakskorgar och torgkassar, De flesta begav sig till sina bilar som de hade parkerat vid alléns trottoarkant. En mörk man stod och lutade sig mot dörren till den grekiska restaurangen. Lyktan ovanför honom brann trots att det var ljusan dag.
Pensionerade män höll till vid korvståndet i utkanten av torget. De fanns där alla torgdagar. Det verkade som om de inte hade vetat vad de skulle ta sig till med sina återstående dagar.
Vid hörnet av en övergiven, murken disk satt en stackars trashank på huk. En av pensionärerna räckte honom en bit korv. Mannen tackade med blicken.
Han anslöt sig till torgmenigheten för att ta reda på om bönbaljor skulle ha dykt upp på diskarna. Rovor fanns, potatis, morötter, rödbetor och magra rädisor.
- Äpplen! Goda äpplen. Vita, transparenta. Kom och smaka!
Flickan hade känsliga drag, som om hon vilket ögonblick som helst tänkte brista i gråt. Handen som bjöd ut frukten var smal, med graciösa fingrar.
Medan han åt av äpplet började han prata med flickan. Han hörde sig för om årets skörd. Dess kvalitet och kvantitet kände han visserligen själv; i hemträdgården dignade äppelträdens grenar under tyngden av frukten. Han hade fått lov att stötta dem. Också i år skulle det bli svårt att få skörden att gå åt. Redan kunde han se sig själv stå och mala och pressa i musteriet. Det var i september, eller i början av oktober. Han skulle bära avfallet i plastsäckar ut på gården och den svala luften skulle kyla hans svettiga hy, och han skulle känna att ett år åter hade förflutit.
Det dummaste han kunde uträtta på torget var att köpa äpplen av flickan.
Medan han hörde på henne började allt förändras på ett märkvärdigt vis. Det var en fin, expansiv, inre förnimmelse. Han tittade mot himlen i norr för att få syn på cumuluspelaren, men den doldes bakom höghusen som omgav torget.
Ingen detalj i omgivningen föreföll riktigt lika som ett par minuter innan. Människorna, grönsakerna, duvorna, diskarna som grånat av väder och vind, till och med kullerstenarna på torget - som om han hade sett allt detta för första gången. Som om han från ett yttre mörker, en yttre ensamhet hade stigit in i upplysta interiörer av intensiv samvaro, och frågat sig: Är detta världen?
Han köpte ett kilo äpplen av flickan. Han lade slantarna en efter en i hennes handflata. Den var sval, en smula fuktig, likt höljet av en frukt tidigt på morgonen, Hans blick föll på hennes handled. Vit, transparent, tänkte han.
Torgmenigheten var talrik och tät, men immateriell på ett sådant vis att man kunde bana sig väg. Så här, med en äppelpåse i ena handen, ett äppelskrott i den andra.
Han kände sig rädd, på något sätt. Vad var det som hände? Med blicken sökte han kaféet som torghandlarna brukade besöka vid ett hörn av torget.


Översättning av Johan Bargum