Första skarabéerboken

Den sista delen i Stefan Hammaréns mäktiga skarabéertrilogi.

Punkthelvetets legendarer frukta Sprengtfissisyphusstenen som inte mer må slå tillbaka. Av en syndaflodslegend här, härom vi rör oss om en veten tid svårt efter givna criget och landskapet präglas av viss utfallen atomkrigsvinterlandskapsstämning, medelst besvärande blickar på återfall i tiden. En stor ckrigshjälpte [hjälte; t.ex. Mannerheim] på lyxtapeten får sig på fuskpälsen delvis enbart vanärd allt. Skalbaggar florerar rikt på och ckring dem samtliga. Och den alltid följande skärmen är ckonstigare. Om något, i text överträffar författar:jaget sig självt, detdetaljerna kommer till den egna bevisföringens apologi an på här. För en första gången i världen berättar t.&.med vår neogrammatikens ledande apparatjik, råtextrådet, faun Hammarén oss en enda sin löpt historiett, och gör det !cke vidare bra. I språkdräkten finns om nåt stänk av ckrigarens blodh och husmoderns skriklosksstänk blandat med ena halvvinglösa amorinens jämmer och bihjälprop högt och lågt lägre emellan ursprungsrum lagt. Syndafloden ges om en sjuk febrig pådriven felis- och råttaelaklek med textflödet självt. Hundhufvudstadsbladets tidningstorn hornet ett ramlar härtill tacksamt &:så av på sidan av allt och bläbläckskritiker fromt bifallet genast grillspettas försvinna ur fredens bissarerier (blurb). (I verket ingår faktum även världslitteratörens, världsckrigens och jordklotets om inte precis känsligaste så bäst affattade förlåtbeklagan, till fagra Emma. Den tog för mästaren på butyrbrödtexter, faun Hammarén närapå två år och en halv kvart skallighett i anspråk att funderae ut den och en hel nocturne att slutligen avfatta densamma det, av särart bekommet an.)

(h:ström)