Dömd för livet

Elin flackade med blicken mot alla hon mötte och vände sig ideligen om på väg hem från arbetet. Tankarna gick från Tony och Anna-Lena till hennes egen man, Urban. Varför var han så sen? Att han förändrats sedan en tid tillbaka behövde man ju inte psykolog för att se. Han hade blivit allt mer tvär och frånvarande, innesluten i sig själv, där han satt förskansad i arbetsrummet på kvällarna. Han dolde något för henne, oklart vad. Hon hade tidigare satt det i samband med att han jobbade så mycket. Det kunde inte vara lätt att dag in och dag ut få höra hur eländigt livet var, att möta alla dessa ångestdrivna eller deprimerade patienter. Kunde det ha med Tony att göra? Eller var det...hon ville inte tänka tanken till slut. Hade han tagit kontakt igen? Träffade Urban honom? De hade ju lovat varandra att begrava det som varit för all framtid. Ju mer hon grubblade desto olustigare kände hon sig.